Mias tal på Gapf galan 2020  

Om jag vore en Gud så skulle jag överväga att lyfta kvinnan från jorden en stund. Lägga henne i pyjamasfickan under mitt hjärta, där hon skulle få vaggas till rytmen av min puls, så som hon själv har burit livet och kommit med trösten till andra. Där skulle hon få vila tills världen gjort sig förtjänt av sin kvinna igen. Men jag är ingen Gud, bara en trött människa, en trebarns mamma med hårt beskurna vingar och blodiga fästen. Det är farligt att vara flicka, dödligt att vara kvinna som ber om mänskliga rättigheter. För bara genom att leva kränker hon mannens luftrum. Bara genom att visa sig vara lika bra, ja kanske starkare så utgör hon ett hot som måste tyglas. Ägas förklaras och kontrolleras. Dessa kränkta män som projicerar sin egen förlorade heder i kvinnohat finns i alla kulturer. I system, traditioner och jargonger. Det är svårt att vara pojke. I förväntningarna. På skolgården, i omklädningsrummet, i familjen, i traditionen. Lipa inte. Var ingen mes. Skydda familjens heder. Låt dig inte kränkas. Ta inte en smäll. Slå tillbaka. Gör som din pappa säger. Håll huvudet högt. Visa dig aldrig svag. Älskade lilla pojke. Det är hos dig allt börjar. 

Hur ska jag hjälpa dig gå oskadd genom förväntade roller. Bevara din gloria av blommor och hjärtan. Hur kan jag konservera dina tårar om de någon gång fjättras i en håla av påhittad manlighet. Om du inte längre vågar visa din svaghet, din rädsla. Om du en dag föser bort min hand på din kind och aldrig mer ber mig stanna. Då måste jag ha en burk med din egen salta sårbarhet. Motgift till din egen själs försvar. En pipett att droppa din lilla pojkes tår med på varje hård knuta. Så den kan lösa upp dig till din egen början. Ge dig tillbaka dig själv.  Lilla pojken min. Du och jag kan frigöra varandra. Dina tårar kan hela mina sår. Dina kramar kan rädda världen. Dina tårar kan trygga din systers liv. Jag måste hjälpa dig gå fri. 

Och därför blev jag feminist. 

Först var jag blind. Men efter att ha skavts mot jordskorpan länge nog vidgades mitt förstånd. Det var blödande, känslomässiga, vetenskapliga, traditionella, kulturella religiösa, vanemässiga, sociala, hedersrelaterade, våldsamma, sexuella och förminskande ekvationer som plötsligt löste sig i min uppställning. Allt hänger ihop. Uttrycker sig bara på olika sätt. Det var när mina inre sår, som egentligen aldrig läkt, skrapades upp av de yttre strukturerna. När jag insåg vad man verkligen gjort mot mig som kön, vad man gjort med kvinnan och vad man fortfarande gör med henne, att allt har en början och därför också ett möjligt slut. Och när Stridsberg säger. -De döda flickorna kan tala fast dom har jord i munnen, hör jag rösterna, de levande och dödas kanon i min kvinnosjäl. 

Vi förnimmer samma känslokropp. På denna punkt blir vi ett. 

För alla gånger vi blev tysta, skrämda, hotade eller skrattade av chock. För alla gånger vi fick knyta handen i fickan, finna oss. Ta slagen, svälja blodet.  För alla gånger vi inte reagerade som vi borde, hade för korta kjolar, blev förälskade i fel människa, kön eller hudfärg. För alla gånger vi bara bad om mänskliga rättigheter. Om luft, möjlighet, kropp och frihet. För alla gånger vi bara ville höra vår egen röst. För alla gånger han gick fri och hon förlorad. På denna punkt blir vi ett.  Som de olika människor vi är. Enade just i ett enda avseende. Vi är inte tysta längre. Och vi pratar även för dem som inte har någon röst. 

Jag kommer alltid försvara en kvinnas rätt till sina egna val, sin egen röst och sin egen kropp. Sitt eget liv. Och allt börjar hos pojken. Min och din. I samma stund han landar mellan sin moders ben och hon varsamt torkar bort sitt eget blod från hans hud. I samma stund hans far klipper navelsträngen eller visar upp honom för familjen. Vi måste hjälpa honom gå fri. Hjälpa honom gråta tårarna historien förhindrade.

// Mia


(null)

Kommentera

Publiceras ej