Jamen hej alla .
Nu var det ett tag sen .
Det händer ju en del saker nu .
Bland annat har det tillkommit en bebis i magen och livet vändes liksom uppochner .
Vi fick reda på detta på den 13:e (mitt turnummer) december på lucia .
Jag hade känt på mig i några dagar och stickan visade utan tvekan plus .
Stickan som jag köpte på lunchrasten på jobbet för "att försäkra mig om att det bara var inbillning" .
Jag började grina och ringde Erik som var i Falun på praktik .
Åkte hem från jobbet till mamma som var här hos oss, som tur var, och grinade oavbrutet i sju timmar haha .
Kanske inte den vanligaste reaktionen men sån är jag, blev ju fullständigt livrädd och chockad .
I samma veva skulle Erik komma hem med vår lilla hundvalp också .
Lika bra tajming som vanligt .
Det tog några dagar att smälta det hela men nu är vi här, halvvägs gången är jag och förstår fortfarande inte riktigt att det är på riktigt .
Även om ju ultraljudet visade att det var det, högst på allvar på riktigt .
Där såg jag ju det lilla pyret .
Som gäspade, hickade och sög på tummen .

Allt inför denna graviditet och förlossning skrämmer skiten ur mig fullständigt .
Jag vill inte vara med om det här .
Kanske låter illa men så är det .
Jag vill inte att min kropp ska bli förstörd, att jag ska känna mig så ful att jag inte vill gå utanför dörren, att vara med om den fruktansvärda smärtan alla pratar om vid en förlossning, att bli förvandlad till Godzilla pga mina hormoner som leker hela havet stormar med mig .
Nej, det vill inte jag .
Men jag vill definitivt bli mamma .
Jag är inte redo, inte för fem öre, men det här ska blir bra .

Alla får inte den här chansen .
Jag har fått den och jag är oerhört glad över det .
Det är ju mitt och Eriks, vårt lilla Pyre .

Det är vårt livs största uppgift .