Nu skulle jag ju vara ledig imorgon, men så blev det inte .

Jag är ju inte den som säger nej till att jobba, till och med så att chefen sa åt mig att känna efter pga min ångest osv, men det är okej .

Jag ser fram emot att gå till jobbet, varje dag .

Vilket kan bli farligt också, det vet jag .

Så nu kör jag hela veckan i ett, och sen har jag ledig helg .

Sa till cheferna att jag lärt känna min gräns, vilket jag egentligen inte har .

Men det behöver inte dom veta .

Jag vill bara visa vad jag vill nu, och vad jag kan .

Kroppen kan ju, men inte alltid hjärnan .

Hjärnan kan allt och jämt, tills kroppen säger nej .

Den där jävla kompromissen .

Kan inte människans system bara vara mekaniskt, det hade varit så mycket enklare då .


Det jag INTE får göra är att slarva med medicinen, vilket jag gör allt oftare nuförtiden . 

Jag har övervägande bra dagar då jag känner mig på topp, och då börjar jag slarva med medicinen .

Det går ju bra i en till två dagar när jag glömmer medicinen, sen får jag ju mina känningar .

Jag vet ju att jag inte får slarva, jag får defenitivt inte sluta med medicinen rakt av, tvärt .

Jag vet att jag isf måste trappa ner, på lång sikt och sen sluta .

Och det är precis det här som är så svårt, både att få sig själv att acceptera och förstå, samtidigt förstå allvaret i det och även konsekvenserna .

Ni vet, det är nästan som när man druckit ett par glas vin, eller (som jag kan tänka mig) att ta en uppåt-drog, dom dagar jag mår bra .

I jobbet, i förhållandet, i familjen, i gemenskapen runt omkring mig allmänt .

Det blir nästan en euforisk känsla .

Det sjuka med den här så kallade sjukdomen är att känslorna blir så jävla extrema .

När jag mår dåligt är allt åt helvete dåligt, och när jag mår bra mår jag så inihelvete bra .


Ajabaja mig själv .


Kommentera

Publiceras ej