Har ni inte sett den - se den .
Alltså Nour El Refai’s föreställning .
Hon är så förbannat bra, kanske lite väl feministisk för min egen del, men så jävulskt bra .
Att hon bär på en kronisk depression är svårt att tro, men så är vi där igen, att det inte syns på utsidan .

Helt plötsligt fick jag en insikt om varför jag tycker om regnet och åskan så mycket, mer än solen och dess strålar .
Jag var inte ensam där heller .
Ett väder kan vara personligt .

Komiskt och deppigt, roligt och jobbigt, precis som livet .

Go Nour! 👊🏻

(null)

Kommentera

Publiceras ej