På nätterna drömmer jag så sjukt mycket .
Det började för lite mer än ett år sedan när jag började äta Sertralin, min medicin mot min ångest .
En av biverkningarna är just att man kan börja drömma mycket påtagligt .
Vilket jag verkligen gör, ofta, på både gott och ont .
Men aldrig kunde jag tro att dom kunde vara så väldigt tydliga .
Tänkte att jag skulle dela med mig av dom, mest för min egen skull för att komma ihåg .
Inatt var det ingen bra dröm, alls .

Jag drömde att en av mina bästa vänner, och tremänning dog .
Drömmar kan ju bli ganska snurriga och det var den här också .

Louise hade sin 30-års fest (någonstans i Älvdalen) .
Det var en sommardag och det regnade och var dåligt väder .
Alla var fulla, jag var full .
Det var ett stort partytält med blåa väggar och vitt tak .
Erik var med, Rolf var med (Sandra och Louise pappa) .
Festen pågick på vanligt onyktert vis med sång, skratt och skrik .
Helt plötsligt vet jag att jag vaknar upp (kommer inte ihåg var) och får veta att Sandra åkt in på lasarettet under natten, tydligen har dom upptäckt att hon har en allvarlig hjärtsjukdom och måste opereras omedelbart .
I nästa stund minns jag att jag sitter i hennes gamla flickrum i Sörsjön, i hennes svarta utbäddade bäddsoffa som hon hade i sitt rum när vi var små, med mina armar runt mina knän .
Av någon anledning har jag fått reda på att Sandra har opererats länge under natten och att hon nu ligger nersövd efteråt och inte vill vakna, nästan som i koma .
I nästa sekvens kommer Rolf och går förbi rummet (dörren är öppen) och säger: Det är över nu, hon klarade det inte, det är över .
Hon hade, i sin koma, fått ett flertal hjärtattacker som gjorde att hennes hjärta gav upp .
Efteråt går allting som i en film, jag gråter så mycket att jag inte kan andas .
I ena stunden är jag hemma här, i andra stunden är jag i Falun, och i tredje är jag och hälsar på i Älvdalen .
Men det är inga andra människor runt mig .
Det enda jag känner är tomhet och det enda jag tänker på är hur hon ser ut .
Jag ser hennes ansikte, jag hör hennes skratt, jag ser hennes kroppsspråk när hon pratar .
Jag tänker att ingenting kommer någonsin bli sig likt igen, hon har varit med mig i hela mitt liv och nu är hon borta .
Jag kommer aldrig kunna hälsa på i Älvdalen igen, för hon är liksom alltid med, jag kan inte vara där utan henne .
Hon är ju mitt Älvdalen .
En alldeles för stor del av det för att jag ska klara av det utan henne .
Sen var drömmen över .

Jag vaknade och hade sån jäkla hjärtklappning .
Jag kände verkligen hur ledsen jag var fast jag var utan tårar .
Blev förbannad över att jag ska behöva drömma sånt skit! .
Men jag förmodar att drömmen berodde på att Louise ringde mig igår, för att berätta att hon planerar sin 30-års fest nu långt i förväg, och undrade om Erik kunde tänka sig spela på festen .
När jag frågade vilka som skulle komma så var bland annat Rolf inbjuden .
Även att jag nyss var i Älvdalen och då sov hos Sandra och vi pratade mycket om min hypokondri .
Hon är också väldigt lik mig i rädslan om sjukdomar .

Jag förmodar att allt detta blandades ihop .
Det låter så kort och konstigt när jag läser igenom vad jag skriver, när drömmen kändes som en hel evighet inatt .


(null)     
(null)
Jag, Louise och Sandra (2010 & 2014)


Kommentera

Publiceras ej