Nej fy jag har redan kört fast .
Och detta ska bara vara början av studierna . 
Det är ytterst lite information om varje sak i boken och sedan ska jag förklara begreppen med egna ord - vilket jag märker att jag fortfarande inte kan .
Jag snöar in för mycket på det jag läser och får totalstopp i hjärnan och kan omöjligt komma på hur jag ska kunna göra om och förklara med egna ord .
Det finns inget annat sätt att förklara på helt enkelt (för min hjärna) . 
Jag vet inte hur mycket eller hur lite jag behöver skriva på varje uppgift och sedan ska man avsluta med en rapport om vad man lärt sig efter varje inlämningsuppgift .
När jag kör fast det första jag gör tappar jag ju stinget totalt! .
Speciellt när jag vet att det här bara är början och att det kommer bli svårare .
Jag vet inte hur jag tänkte när jag skulle börja med det här .
När man inte ens klarar av att läsa på gymnasienivå när man snart är trettio så är det fan pinsamt .
Då ska man kanske inte jobba någon annanstans än i vården heller .
Mycket blogg idag .

Men jag fastnade i soffan framför 
Ska vi göra slut? .
Det här avsnittet handlar om ett par något yngre än mig .
Ninnie och Marcus .

Deras gemensamma dröm var hus och familj vilket de också skaffade .
Trots att de var varandras raka motsatser så kompletterade de varandra .
Men någonstans tappade de varandra på vägen .
Och båda vill de hitta tillbaka till det dom hade .
Trots allt dåligt så pratar dom väldigt fint om varandra .
Jag skrattar och grinar samtidigt när jag ser det här .
Att inte kunna sätta fingret på .
Att fortsätta kämpa ändå .
Dom klarade det iaf och hittade tillbaka till varandra .
Då grinade jag ännu mer för att det var så bra (blödig deluxe) .
Det måste vara siffran 30 som närmar sig .

Cred till Filip & Fredrik .

I början av avsnittet så spelas 
I remember when, I remember when I lost my mind .
Refrängen på låten jag hade som rubrik här för ett tag sen .

Klart jag fastnade liksom haha .
Jamen okej såhär är det .
Jag har ju nu valt att börja plugga .
Först och främst plugga upp mina gymnasiebetyg .
För att sedan kunna utbilda mig inom något (jag vill BORT ifrån vården) .
Jag har ingen som helst aning om om jag kommer att klara det här .
Men det är värt ett försök .
Alldeles för många år senare .
Men bättre sent än aldrig .
Jag fastnade väl lite när jag jobbade på Kivis där jag trivdes med kollegorna och min dåvarande chef .
Då blev vårdjobbet något helt annat .
Men när jag fick lov att byta jobb när Kivis stängdes ner blev det en helt annan sak .
Kollegorna är dock helt okej (de flesta) .
Men brukarna är en annan femma .
Och min chef är en av de få människor jag avskyr här i världen .
Så nu har jag liksom ledsnat ur .
Jag vill inte göra det här resten av mitt liv .
Om det dessutom blir en eventuell flytt till Erik senare så vill jag starta om på nytt helt och hållet .
Nytt liv - nya möjligheter .

Så idag har jag varit på informationsmöte om mina studier .
Jag har fått inlogg och lite överblick av vad som komma skall .
Och även där kom paniken .
Vad fan har jag gett mig in på?
Kommer jag att fixa det här?
Pallar jag pressen?
Sätter jag för höga krav på mig själv?
Kommer lärarna tycka att jag är dum i huvudet nu också?
MEN jag försöker tänka att det får bära eller brista .
Det är inte livsavgörande och jag kommer inte förstöra något annat än lite mer av min självkänsla om jag skulle misslyckas .
Jag har fortfarande mitt jobb kvar isf .
Min fördel är att jag är vrång .
Och min nackdel att jag inte tror på mig själv (hur svårt ska det vara?) .
Jag önskar så hårt att jag vore lite mer allmänbildad än vad jag är .
Det är ju pinsamt vad okunnig jag är faktiskt .
Men hur som helst så har jag betat av en av "uppgifterna" idag och kursen börjar om en vecka .
Jag hoppas att jag kan fortsätta med det sinnet .
Kan ju säga att det blir tidiga mornar nu framöver för att hinna med det här .
Håll tummarna för mig nu .
Nu ska jag äta .